Det finns en studiemetod som har visat sig vara synnerligen effektiv. Och det kanske mest intressant är man egentligen inte pluggar på ett annats sätt, inte heller på andra saker.
Allt handlar om när man gör det.
Den brukar kallas interfoliering (interleaving på engelska) – i boken Supermetoderna kallar jag den blandmetoden. En rad studier visar nämligen att just detta, att blanda områden istället för att beta av ett i taget, kan lärandet öka något enormt.
Inom till exempel matte så går man ofta igenom en sak i taget. Säg algebra. Läraren går igenom området och eleverna löser uppgifter, i några veckor. Första uppgifterna är lite kluriga, när vi kan det flyter det på rätt bra. Samma sak med grammatik och språk, ofta jobbar vi med en form ända tills vi kan den.
Men för några år sedan bestämde sig en forskare för att se om 12-åriga elever kunde få bättre resultat på matteproven, bara genom att deras läxor blandades. Och det var just vad som hände. Undervisningen var densamma, men istället för att bara ge läxor i algebra fick eleverna även uppgifter inom andra områden de jobbat med.
Forskaren bakom studien konstaterade att egentligen var det inte så konstigt. När vi jobbar med ett område i taget, då vet alla vilken metod som ska användas. När man blandar så måste man både komma på vilken metod som är rätt – och veta hur den används.
Nyligen kom en annan tongivande studie som på allvar slog fast effekten av att blanda övningar, dessutom på en hög teoretisk nivå.
Den här gången var det 300 högskolestudenter som läste en grundkurs i fysik som fick blandade uppgifter i läxa.
Studenterna hade tre föreläsningar i veckan, och efter varje föreläsning fick de som vanligt problem kopplade till föreläsningen att jobba med hemma.
Men för halva gruppen blandades hemuppgifterna – istället för att bara beröra det föreläsaren gått igenom på dagens föreläsning, blandades även problem från tidigare föreläsningar in.
Forskarna förändrade aldrig vilka uppgifter studenterna fick, det var bara när de fick uppgifterna som skilde sig.
Men det finns en svårighet med metoden. Under inlärningstiden, när man sitter där med en uppgift som handlade om det man gjorde för två veckor sedan, ja då går det trögt. Studenterna uppgav också att det var ett ineffektivt sätt att lära sig.
Två oförberedda test på allt de gått igenom, visade att de hade fel.
Utbildningsforskaren Steven Pan aldrig sett något liknande.
På det första testet hade studenterna som haft blandade hemuppgifter 50 procent bättre än den grupp som bara haft övningar kopplade till föreläsningen. På test två hade blandgruppen 125 procent bättre.
Tekniken har verkat vara som mest effektiv när det handlat om att hitta rätt tillvägagångssätt eller metod bland flera möjliga, eller skilja på närliggande koncept. Men nu visade forskarna att det funkade även för komplicerad problemlösning.
Det finns sannolikt en rad förklaringar till det.
– Genom att blanda övningarna används en annan inlärningseffekt, som fått stöd i hundratals studier: spridningseffekten. Genom att sprida ut pluggandet och låta kunskapen sjunka undan innan vi ger oss på den igen, fastnar den bättre.
– Det blir regelbunden repetition – vi stoppar glömskekurvan, den som alltid infaller om vi inte repeterar.
– Vi tvingas välja metod. Ofta, oavsett om vi pratar matte, språk eller fysik, så handlar en uppgift både om att välja en metod – och sedan använda den. Men många gånger övar vi inte på att välja metod.
Läs hela artikeln om interfoliering på SvD.se
Allt handlar om när man gör det.
Den brukar kallas interfoliering (interleaving på engelska) – i boken Supermetoderna kallar jag den blandmetoden. En rad studier visar nämligen att just detta, att blanda områden istället för att beta av ett i taget, kan lärandet öka något enormt.
Inom till exempel matte så går man ofta igenom en sak i taget. Säg algebra. Läraren går igenom området och eleverna löser uppgifter, i några veckor. Första uppgifterna är lite kluriga, när vi kan det flyter det på rätt bra. Samma sak med grammatik och språk, ofta jobbar vi med en form ända tills vi kan den.
Men för några år sedan bestämde sig en forskare för att se om 12-åriga elever kunde få bättre resultat på matteproven, bara genom att deras läxor blandades. Och det var just vad som hände. Undervisningen var densamma, men istället för att bara ge läxor i algebra fick eleverna även uppgifter inom andra områden de jobbat med.
Forskaren bakom studien konstaterade att egentligen var det inte så konstigt. När vi jobbar med ett område i taget, då vet alla vilken metod som ska användas. När man blandar så måste man både komma på vilken metod som är rätt – och veta hur den används.
Nyligen kom en annan tongivande studie som på allvar slog fast effekten av att blanda övningar, dessutom på en hög teoretisk nivå.
Den här gången var det 300 högskolestudenter som läste en grundkurs i fysik som fick blandade uppgifter i läxa.
Studenterna hade tre föreläsningar i veckan, och efter varje föreläsning fick de som vanligt problem kopplade till föreläsningen att jobba med hemma.
Men för halva gruppen blandades hemuppgifterna – istället för att bara beröra det föreläsaren gått igenom på dagens föreläsning, blandades även problem från tidigare föreläsningar in.
Forskarna förändrade aldrig vilka uppgifter studenterna fick, det var bara när de fick uppgifterna som skilde sig.
Men det finns en svårighet med metoden. Under inlärningstiden, när man sitter där med en uppgift som handlade om det man gjorde för två veckor sedan, ja då går det trögt. Studenterna uppgav också att det var ett ineffektivt sätt att lära sig.
Två oförberedda test på allt de gått igenom, visade att de hade fel.
Utbildningsforskaren Steven Pan aldrig sett något liknande.
På det första testet hade studenterna som haft blandade hemuppgifter 50 procent bättre än den grupp som bara haft övningar kopplade till föreläsningen. På test två hade blandgruppen 125 procent bättre.
Tekniken har verkat vara som mest effektiv när det handlat om att hitta rätt tillvägagångssätt eller metod bland flera möjliga, eller skilja på närliggande koncept. Men nu visade forskarna att det funkade även för komplicerad problemlösning.
Det finns sannolikt en rad förklaringar till det.
– Genom att blanda övningarna används en annan inlärningseffekt, som fått stöd i hundratals studier: spridningseffekten. Genom att sprida ut pluggandet och låta kunskapen sjunka undan innan vi ger oss på den igen, fastnar den bättre.
– Det blir regelbunden repetition – vi stoppar glömskekurvan, den som alltid infaller om vi inte repeterar.
– Vi tvingas välja metod. Ofta, oavsett om vi pratar matte, språk eller fysik, så handlar en uppgift både om att välja en metod – och sedan använda den. Men många gånger övar vi inte på att välja metod.
Läs hela artikeln om interfoliering på SvD.se