Därför måste vi börja göra fler misstag

Vi utvecklas, vår förståelse ökar, vi minns bättre. Det handlar om att göra misstag, att göra fel, ett ämne jag tar upp i min bok Supermetoderna och nu fördjupar mig i ännu mer i en artikel i SvD.

För ett drygt år sedan intervjuade jag Stanfordprofessorn Jo Boaler, som forskar runt effektiv undervisning i matematik. Och en sak hon önskade var att få bort stigmat som det innebär att svara fel i klassrummet – och elevernas rädsla för att göra misstag i matematiken. Skälet: det är egentligen först när vi gör fel, när vi tänjer våra gränser, pressar oss, som vi gör lär oss och utvecklas. Förstår och blir bättre. Men om vi hela tiden är rädda för att misslyckas, om vi bara vågar göra sådant vi redan kan, hur mycket lär vi oss egentligen då?

Boaler jämförde kinesiska klassrum med amerikanska. När hon besökt kinesiska klassrum slogs hon av hur mycket man i klassen diskuterade och resonerade runt elevernas olika fel – på ett sätt som gjorde att alla elever var involverade och utan att felen pekades ut som negativa. Snarare kivades eleverna om att få berätta om sina fel inför klassen – de visste att det var något deras lärare värdesatte, berättade Boaler.

– Det är definitivt en annan syn på både misstag och utmaningar, summerade hon.

Det finns förstås en rad andra skäl bakom kinesiska skolframgångar, bra och mindre bra. Men när skolor i olika länder jämförts i studier, är inställningen till fel en stor skillnad. Samma sak berättade psykologiprofessorn Janet Metcalfe, som ägnat stor del av sin forskarkarriär runt just fel och hur vi påverkas av dem. Även Metcalfe har sett i sina studier att det är när lärare fokuserar på felen genom att interagera med eleverna, det får bäst effekt på elevernas lärande.

Men poängen, betonar hon, är just att ta bort stigmat, skammen. Det ska vara naturligt att göra fel. Och just detta, rädslan för att hänga ut eleverna, att de känner sig förödmjukade, tror hon är skälet till att många lärare undviker att prata om fel.

– Jag tror att det finns en tendens att de känner att, genom att fokusera på någons fel, så blir studenterna defensiva, sa hon när vi pratade. Men de lärare som lyckades bäst fick med eleverna i diskussionerna, pratade om processen och hur man tar sig fram till rätt lösning – utan att det blev hotfullt för eleven. Det säger sig nästan självt, ju mer vi kämpar och anstränger oss, vrider och vänder på problem, desto mer ökar vår förståelse. Och desto bättre minns vi dessutom det vi försöker lära oss.

Det finns också en hel del stöd i forskningen för att misstag är effektiva. Dels har forskare som studerat hjärnaktiviteten hos dem som lärt sig saker, sett att aktiviteten ökar när vi gör fel – och vi lär oss. – Men det är inte bara misstag som ökar hjärnaktiviteten, studier visar också vikten av att elever kämpar. I klassrummet visar vi att vi vill att alla elever ska göra rätt hela tiden – men vi vill ju att de ska kämpa. Att kämpa är oerhört viktigt, sa Jo Boaler när jag intervjuade henne.

Janet Metcalfe och hennes kollegor har också hittat något som de gett namnet The hyper correction effect. Om vi svarar fel på en fråga, är sannolikheten högre för att vi minns rätt svar i framtiden än om vi bara fått informationen presenterad för oss, visar en rad studier. Och dessutom – ju säkrare vi var på att vi hade rätt när vi svarade fel, desto bättre kommer vi att minnas det som verkligen var rätt svar, såg forskarna. Även de har sett i magnetröntgenstudier att hjärnaktiviteten ökar när vi gör fel, speciellt om vi tror att vi har rätt. Andra studier visar också att aktiviteten ökar även om vi inte är medvetna av att vi gör fel, kanske för att vi kämpar mer. I vissa sammanhang vill vi förstås undvika misstag: när vi opererar en patient, när vi spelar en pianokonsert, till och med om man skriver en artikel. Men när vi tränar, övar, nöter. Då.

Att poängen att göra misstag får stöd i både neuro- och psykologiforskningen är förstås bra. Men egentligen är det ju så grundläggande, något som borde finnas där i allt vi gör. Börjar med en ny sport, försöker att använda ett språk vi lärt oss, håller tal, byter jobb. För att bli riktigt bra på något, så måste vi ju våga pressa oss. Och då gör vi förstås fel. Så – en uppmaning till alla, föräldrar, lärare, vänner, farmödrar: uppmuntra alla barn i er närhet att göra lite fler misstag och prata om dem. Vad lärde de sig av dem? Hur såg vägen dit ut? Kan man göra annorlunda nästa gång? Har de gjort några extra intressanta misstag? Eller jobbiga? Varför var de jobbiga? Och berätta om era egna fel, vad ni lärt er, hur det fått er att utvecklas – och visa att ni vågar göra misstag. Tänk så mycket mer vi skulle lära oss – och så mycket roligare livet skulle bli – om vi inte var så rädda för att göra fel. Eller som Janet Metcalfe sa när jag intervjuade henne: 

– Vi lär oss egentligen bara när vi gör misstag. Om du redan kan det, då har du ju ingenting att lära. Vi måste komma förbi det här att vi måste vara perfekta och också vara ödmjuka och inse att vi gör misstag.